Buttus pluggus har sitt ursprung bland havskräftorna. Växthuseffekten bidrog till att havskräftans ursprungliga föda (ormstjärnor och små bottendjur) drastiskt minskade. Detta tvingade havskräftan att söka föda på annat håll. Då det var tuff konkurrens om den mängd små bytesdjur som var kvar tvingades havskräftan att ge sig på större djur, så som valar med flera. Med sin blyga längd kunde en havskräfta knappast döda dessa djur, utan fick äta dem levande. Det gjorde de genom att simma upp på djuret och slita loss stycken med sina klor. Efter många års evolution blev de taggar som finns på havskräftornas sköld och klor mer bakåtvända, vilka till slut fungerade som hullingar. Med hjälp av dessa kunde havskräftorna sedan sticka hål på bytesdjurets hud och ta sig in i kroppen, till det mer proteinrika köttet. Gälarna började då anpassa sig för att kunna ta upp syret ur bytets eget blod, vilket ledde till att havskräftorna kunde leva inuti djuret och blev på så sätt en parasit
Den tvåbenta havshästen är inte speciellt stor, endast 15 cm lång och 300 gram tung. Den lever i par i tropiska vatten. Dess favoritföda är clownfiskar, men livnär sig även på små kräftdjur och plankton. För att skydda sin avkomma lägger havsfisken sina ägg på land i skymda hålor i utkanten av stranden. Under den 1 ½ månader långa tiden som förflyter mellan läggning och kläckning, ruvar båda föräldrarna samt fuktar äggen med vatten som de bär till boet i den karaktäristiska hakpåsen.
Franternas huvudfödda består av fisk eller djur som tränger sig in i deras revir. Det är endast honorna som jagar och då flyger de upp på en höjd på ca 1000m och spanar efter sina byten och när de ser något ätbart fäller de ihop vingarna och dyker. Det är inte ovanligt att de kommer upp i en hastighet över 300 km/h och när de träffar vattnet måste de stanna innan de slår i botten. Det är inte ovanligt att unga honor dör när de jagar då de missbedömer djupet och slår ihjäl sig mot botten. Deras långa tänder gräver sig in i bytet men oftast räcker det med smällen när franten slår i vattnet för att bedöva bytet. Sen tas fångsten med hem till bot så att hanen får äta och när han är mätt får honor och ungar äta.
Nattskorpionen äter små ödlor, grodor och större insekter, men också mindre gnagare så som musungar vilket också är dess favorit mat. Om Nattskorpionen får ett rejält mål med mat kan den dra sig undan i flera månader utan mat och vatten, vilket är bra om den är hotad, om det är dåligt väder eller om den helt enkelt bara är slö. När den jagar på natten så använder den sitt grönt lysande bete som sitter på dess svans för att locka till sig byten som den sedan dödar med sin giftgadd. Den har också utvecklat sina ögon så att den kan se i mörker men dock inte så bra. Eftersom Nattskorpionen inte rör sig så snabbt så står den alldeles stilla tills något byte kommer nära nog. Då den sticker med sin giftgadd.
Arthropod sphodromantis viridis thagomizer är ett ensamlevande djur som söker upp sina artfränder vid parning. Eftersom den är så stor och har bra försvarsmöjligheter har djuret inga naturliga fiender förutom andra ”pansar syrsor”. Djuret har två antenner på bakhuvudet, en som den använder för att höra med. Detta fungerar eftersom ljudet färdas i ljudvågor. Den andra antennen används som luktorgan och fångar upp dofter av andra djur m.m. Båda antennerna kan regenerera om de blir skadade men det tar tid. Djurets ögon är placerade på huvudets sidor och framåt, detta ger den en stor överblick av området och kan lättare upptäcka andra djur.
Rovhönan har utvecklats från örnar och Arokanahöns vilket förklara dess vassa klor och starka näbb. Den väger ca 5 kg och är 20-30 cm hög. Den är klumpig men kan få upp otrolig fart när den springer. Den parar sig bara fyra gånger i sitt liv. När den träffar en partner så lever de bara ihop i sju månader, vilket är den tid honan är havande. När äggen är värpta gräver hon ner dem 1 cm under jord för att de skall vara skyddade från rovdjur.
Våtmarksankan är ungefär lika stor som ett rådjur. Den rör sig ledigt på land men är snabbare i vatten, speciellt tack vare sin roderliknande bakdel. Djuret lever företrädesvis av gräs, buskar och annan vegetarisk kost. De lever oftast i par, men kan också leva ensamma eller i mindre grupper om 4-6 djur. Dess största fiende är krokodiler men även lodjur och björnar kan ta mindre exemplar. Våtmarksankan ägg är ungefär i storlek med strutsen och den får 2-3 ungar per år.
Fishy är ca 25-30 cm lång och blir så gammal som 50 år. Den äter en del växter men helst krabbor. Med sin specialutformade klo hugger den krabban genom skalet och äter sedan upp den inifrån. Fishy är kamouflerad för att inte synas på botten, men kan fälla upp sin färggranna fena för att till exempel skrämma bort fiender.
Djuret har utvecklat en näbb som är runt 10-15 cm lång (kan variera en hel del från individ till individ). Näbben spelar en stor roll när den ska skaffa föda. Med hjälp av näbben kan den ”borra” ett hål i marken eller i myrstacken där den sedan kan plocka upp sin föda. Djuret har en otroligt bra hörsel, den hör exakt vart under marken som insekten befinner sig. Det är härifrån som den har fått sitt namn, i och med att den ”plockar” myror så fick den heta pickmyr
Antolyps är cirka 2 meter lång och väger ungefär med all sin styrka runt 150 kilogram. Den rör sig väldigt snabbt när den får upp farten. Den accelererar inte fort men när den väl har kommit upp i sin maximala hastighet är den nästan lika snabb som en geopard. Då använder Antolyps sina vingar för att få mer fart. Och såklart kan mitt djur flyga iväg från andra djur. Antolyps lever mesta tiden på natten för att fånga sitt byte lättast. På dagen går den i ide i stora grottor i berg.
Taggstudsaren väger ca 3-4 kg och är 2-3 m lång. Den är alltid ringlad som en kobra och studsar fram som en fjäder. Det sker i lugnt tempo som en igelkott. Taggarna används för att skapa respekt hos andra djur. Den rör sig ute mest på dagarna, men kan även om det är ont av föda arbeta på nätterna också. Taggstudsaren blir 15-20 år gammal innan det avlider.
Ökenströvaren (Felinae strovae) är ett litet kattdjur tillhörande familjen Felinae med stor utbredning i Afrikas ökenområden. Ökenströvaren härstammar från början från stora kattdjur såsom lejon och tiger, men efter tidens lopp har utvecklingen skapat allt större skillnader mellan ökenströvaren och dess förfäder. Bland annat har den utvecklat en betydligt längre hals än dåtidens kattdjur, detta för att underlätta att finna dess huvudsakliga föda; insekter som gömmer sig i tjocka stammar och under stenar. För att underlätta detta har även huvudet blivit längre. Svansen har blivit längre för att förbättra djurets balans, något som kommer väl till pass då det tar sig fram genom öknens bistra klimat. Men den viktigaste skillnaden är dess storlek; från en tigers 250 kilos vikt och 3 meter långa kropp till 10-12 kilos tyngd och 60-78 centimeters längd.
Skalfly väger mellan 2 – 4 kilo och är lika hög som en katt ungefär. Skalet runt fågelkroppen fungerar som ett försvar. En sköld mot de andra rovfåglarnas näbbar och klor som inte kan komma igenom skalet. Den använder sitt skal även till att skydda sitt bo och ägg. Genom att täcka boet med sin kropp och då fungerar skalet som en sköld. Den flyger inte speciellt fort, möjligtvis lite saktare än de andra fåglarna eftersom den har ett tungt skal. Den lever på dagen och medelåldern är 5 år. Större delen av året lever fågeln i Sverige men när det blir kallare flyttar den söderut.
